Jag vet att jag har gjort mycket fel i mitt liv.
Jag vet att jag har sårat väldigt många.
Jag vet att jag är väldigt dålig på att be om ursäkt.
Jag vet att jag inte alltid säger rätt saker eller att jag inte gör rätt.
Men man lär sig av sina misstag (ibland)
Jag ber om ursäkt till många jag har sårat, och många som jag har gjort illa.
Men mest ber jag om ursäkt till en jag borde lita på, en som fått mig att må mycket bättre, en som egentligen har visat att den bryr sig om mig.
Jag skäms och mår dåligt över hur jag beter mig och hur jag misstror.
Jag vill kunna visa hur mycket jag uppskattar personen och hur mycket den betyder för mig.
Jag hoppas att den dagen snart kan vara här.

Ibland känner jag mig så ensam, lämnad av dom som står mig nära.
Många frågar mig: hur mår du?
Mitt svar är alltid: bra
Men frågan är ju, är det verkligen sant?
Mår jag verkligen bra?
Jag vet inte ens vad felet är, känner mig så ledsen jämt, så ensam och övergiven.
Ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad som händer mig, att det inte spelar någon roll var jag hamnar.
Är det någon som skulle märka det och göra något åt saken?
Känns inte som det många gånger.
Den som förstod mig mest och brydde sig mest om mig lämnade mig ensam kvar, lämnade min sida och kom till dom andra änglarna.
Varje gång jag känner mig ensam och ledsen försöker jag få kontakt med dig igen min älskade mormor, men får aldrig något svar.
Finns nog ingen som förstår mig lika bra som du gjorde.

Jag har så många tankar och funderingar
Det bollas fram och tillbaka
Svårt att sova om nätterna
Det bara snurrar för mig
Hur ska jag kunna veta om de blir rätt eller fel
Jag är totalt förvirrad..
Jag är så vilsen just nu, vet inte riktigt hur jag ska reda ut allt detta..

När har man egentligen blivit vuxen?
Många säger att de är vid 18 års ålder, andra vid 20 års ålder. Men finns ju många över 25 års ålder som inte blivit vuxen.
När vet man egentligen att man är mogen? Är det något man känner på sig?
När vet man att man klarar av ett seriöst förhållande?
När vet man att man är redo för ett arbete? Blir man egentligen någon gång redo för vuxen livet?
Blir man redo för så stort ansvar?
Ibland känner jag mig inte redo fast allt känns så rätt. Har haft stort ansvar nu i snart 6år och de känns så rätt men så otroligt jobbigt.
Det är krävande och påfrestande men skulle aldrig byta tillbaka de för att bo hos föräldrarna igen. Men de är alltid något jag funderat på..

Blir man någon gång riktigt vuxen eller har man alltid barnasinnet kvar? Vill man alltid bli ung igen och aldrig riktigt växa upp?